Baksidetext:
Jag har inte träffat Johannes på hur länge som helst och jag är så tacksam över det. Att han försvann ut ur mammas och mitt liv är det bästa som hänt. Det finns inget som är bra med honom. Allt blev bättre när han inte bara flyttade ut och försvann från oss utan slutade höra av sig också. Det tog ett tag. Han höll på och tjafsade.
Jasmine är 15 år och bor tillsammans med sin mamma och har inte träffat sin pappa på många år. Hon gör som hon vill med det mesta och går bara i skolan ibland. En dag möter hon en mycket stor och väldigt speciell hund, Aya. Hon blir bekant med Ayas matte Rosie som ifrågasätter hur hon lever. Ju större förtroende Jasmine får för Rosie, desto mer börjar hon själv reflektera över sin tillvaro. Så småningom förstår Jasmine varför Rosie bryr sig så mycket, liksom vad hon planerar att göra. Upplösningen ser först ut att sluta i katastrof, men blir ett bokstavligt lyckobad.
Johannes var en sådan tönt. Mamma och jag pratar ofta om det. Det finns så mycket att skratta åt. Han kunde inte förstå att vi bara ville bli av med honom. Han fattade inte! Han är en sådan som inte fattar ett ”stick härifrån”. Han hängde sig kvar. Tills han inte kunde hänga sig kvar längre.9).